Köttbulle-dikten

När jag gifte mig i Svenska kyrkan i Köpenhamn, snorade jag mig igenom hela vigseln.
Vi hade skippat planerna på vigsel i Ulriksdals slottskapell och middag på värdhuset bredvid, bestämt att vi i stället skulle lägga pengarna på oss själva, på en bröllopsresa längs de små kustvägarna i Danmark. Och äta gott i 14 dagar. Det är 23 år sedan.
Det blev en fantastisk bröllopsresa längs sanddyner, bland landminor från andra världskriget och små pensionat och ön Mön, som vi älskar sedan dess. (Jag vet att Mön ska ha ett danskt ö, men hur man får till det övergår just nu mitt förstånd.)
Prästen var gammal - som jag är nu. Vi - lite tilltufsade av 10 års bråk. Och lika mycket passion - kan inte leva med dig men inte heller utan.
På väggen i vårt sovrum hängde en inramad dikt av danska Maria Wine, gift med Akademieledamoten Artur Lundkvist (som bedrog henne flera gånger i deras moderna fria förhållande medan hon var trogen, fri eller inte).
Efter vårt öppenhjärtiga samtal med prästen valde han en dikt åt oss. Överraskade oss med den under vigseln. Om den trista vardagen, då kärleken också är lika grå. Samma dikt som vi hade inramad på sovrumsväggen hemma i Stockholm!!!! För att besvärja magneterna som drog hela tiden försökte dra oss isär.
Naturligtvis blev dikten vårt öde. ÄR vårt öde.
Varsågod. (Köttbullebilden från Tasteline.)

Den dagliga kärleken

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskad av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationernas snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen at vara närvarande i varandras liv -
detta är kärlek.

Missa inte heller den kärleksdikt min kollega Ingemar Unge valt ut. Speciellt inte om du är över 50+.