Inte för att jag någonsin ägnat frågan en tanke, i varje fall inte förrän nu när jag läst SvD:s söndags-intervju med Sanna Lundell, utsedd till Årets bloggare samt frilansande skribent, småbarnsmamma, dotter till Ulf Lundell och sammanboende med Mikael Persbrandt.
Det var tapeten Sanna Lundell stod framför i sitt hem, som kastade mig raka vägen tillbaka till engelska landsbygden en kväll 2001. En trädgårdsresa arrangerad av den eminenta Vi:s Reseklubb.
Kvällen var sen och nu visade det sig att det inte fanns tillräckligt många lediga rum för sällskapet. Sånt händer ibland, hur mycket reseledaren än planerar. Självklart erbjöd sig reseledaren Maria Engblom och jag på studs att inkvarteras någon annanstans, i värsta fall fick vi väl sova ståendes.
En svart, bullig taxi förde oss några mil längs vindlande grusvägar, böljande kullar, trädstammar övervuxna av murgröna och här och där någon rykande skorsten. Och det är nu Sanna Lundells tapet kommer in:
Efter att en stram butler hade mött i dörren till Manoret, typ så här,
och jag skämts färdigt över hur jag såg ut, slog en rosa dröm av Toile du Jouy-mönster emot mig, fyra vindlande trappor upp.
Samma mönster i tapet och tyg. I taket, på väggarna, på golvet (jo! - lackat), på handdukar, morgonrock, tofflor, stolsdynor, fåtölj och överkast... En fullständigt bedårande romantisk värld som min man garanterat skulle ha fått ett epileptiskt anfall av, men nu var den bara min. I hela 4 timmar bortsett från att ögonen var slutna...
Synd, men syndigare, dvs läckrare, är Sannas:
1 kommentar:
Ja, det hotellet skulle vi velat bott kvar på länge...
Kram
reseledaren Maria Engblom
Skicka en kommentar